Sandra-förvaring

Trots att det inte finns någon som helst anledning släpar jag mig i alla fall upp och iväg till den lilla lådan.

Vad jag nu ska där och göra.

Jag orkar inte ens titta på mina texter, orkar verkligen inte skriva något nytt, orkar ingenting.

Hur meningslöst det känns kan inte beskrivas med ord.

Eller det kanske det hade kunnat om jag bara hade haft en gnutta talang. Men nu har jag alltså inte det.

Jag orkar inte ens gråta längre. Bara sitter i lilla lådan och lyssnar på webradio och läser andras begåvade alster på kapitel1.

Det blir ju lätt uppenbart, när man jämför sig med andra. Vad bra de är. Vad de brinner för vad de gör och vad de är beredda att offra för att få fortsätta göra det.

Jag bara ger upp. Bara släpper allt och sitter och glor.

Det behövs inte ens någon motgång. Knappt ens någon motvind. Jag ger upp helt för egen maskin.

Per automatik.

Så nu sitter jag här. Jag har en påse med Pågens gifflar och SR Atlas. Internet lär ju inte få slut på sidor att läsa any time soon.

Här är jag i alla fall inte i vägen. Och till skillnad från förvaringsboxarna på stationen kostar det inget att förvara mig här hela dagarna.