I dag kommer posten igen

Bara att börja vänta på det otäcka dunset på hallmattan. Det har varit skönt med alla röda dagar, men den 13 oktober är bra mycket mer än två månader sedan och snart måste det ju komma något slags svar. Jag längtar och fruktar om vartannat eller kanske på en och samma gång.

Men mest vill jag bara ha besked. Även om det gör ont.

808 ord blev det igår, inte om Birger utan något helt annat, kärnan till en novell kanske, inspirerat av en låt på en skiva med Anna Ternheim som jag lyssnat mycket på de senaste veckorna, titelspåret på Somebody Outside. Åh, vilken bra skiva! Det jag skrev blev inte alls så bra, inte ens så bra som det kändes när det bara var en idé i mitt huvud men det struntar jag i just nu. Nu är det (viss blygsam) kvantitet och regelbundenhet som gäller, minst 500 ord/dag oavsett hur kasst det blir.

Det är viktigare att jag skriver än vad jag skriver.

Jag hoppas att jag har sovit i kapp nu, så att jag kan få något vettigt gjort i dag. Jag har fortfarande E:s manus att jobba med inför vårt textprat som jag hoppas ska bli av snart. Det ska bli konstigt attt få feedback på mitt eget manus som har flytit iväg så långt ifrån mig sedan jag postade det i slutet av september. Jag börjar känna att det är dags att kika på Nina-boken igen men jag ska försöka hålla mig till den 1 februari om vi inte har textprat först. Om jag inte hör något från Forum sista januari vill jag ju skicka iväg manuset så snabbt som möjligt till Norstedts, men jag får nog fräscha upp det lite först, putsa upp ytan så att den blänker när de öppnar kuvertet.

Jag behöver bara få lite mer kött på Birgers ben innan jag går ner mig i Nina-träsket igen. Nu när han äntligen börjat berätta saker för mig måste han få ha ordet ett tag. Några nyckelscener till så att jag kan börja se någon slags kurva, ett skelett så att jag har något att bygga på sedan, när inspirationen inte kommer längre.

Jag träffade en kvinna på nyårsafton som också hade skrivit en bok. Hon hade skickat den till fyra förlag och fått bara knappt en mening feedback från två av dem. Det var inte särskilt uppmuntrande, men jag vet ju inte vad hon skrivit, eller hur. Jag misstänker att det är det där med privat/personligt som många faller på, speciellt kvinnor som skriver utvecklingsromaner. Man skriver så nära sig själv att det inte blir intressant för någon annan att läsa.

Nåja. Om jag bara får en mening utöver Nej tack så ska jag vara tacksam. Speciellt om den meningen inte är "Du kommer aldrig att bli en författare!"

Vad som helst utom det kommer jag att ta som en komplimang. Det kanske kommer att krävas lite avancerat läsa-mellan-raderna men det fixar jag, med lite hjälp av mina försvarsmekanismer.