Jag borde väl inte behandla min kropp på det här viset. Jobba sex dagar i veckan, på fötterna 8 timmar om dagen, lyft, vrid, böj. Göra saker jag inte vill bara för att jag känner att jag måste. Det är inte bra. Det har straffat sig förut. Men vad ska man göra? Så här är det att vara vuxen, säger de.
Blä för att vara vuxen.
En liten notis i tidningen nu på morgonen säger att man måste skynda sig att rehabilitera utbrända, för om de går hemma mer än ett år kommer de att börja ifrågasätta sin livsssituation och genomföra en massa förändringar. Många av dem börjar då med olika kreativa verksamheter som sedan gör dem mindre sugna på att gå tillbaka till sitt vanliga, tråkiga, jobb.
Tala om att få tag i fel ända av den pinnen.
Om jag inte hade gått skrivarlinjen hade jag aldrig fått tillbaka den styrka och byggt upp den identitet som jag behövde för att möta världen igen som en riktig människa. Innan Svalöv var jag bara ett tomt skal.
Ta det ifrån folk bara för att de inte ska sluta vilja vara revisorer och jurister, jösses. Då kan man väl lika gärna lobotomera alla kulturarbetare så att de snällt går och ställer sig någonstans inom vården eller industrin och slutar tramsa runt.
Jag vill inte leva i den här världen ibland. Den är så fel på så många sätt.
Dessutom är jag alldeles täbbt i däsad. Och det är ju helt meningslöst. Vad har jag för nytta av en förkylning? Det får man inte vara hemma från jobbet för.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar