Då får jag väl bli kuverterare istället

Tja, vad gör man nu?

Mitt gamla jag vill bara ge upp. Aldrig se åt en penna eller ett ordbehandlingsprogram igen så länge hon lever. Bränna alla manusversioner som ligger på hög i sovrummet och aldrig tala om åren som skrivare igen. Bara gå och lägga sig i ett halvår och gråta floder över hur jobbigt allt är och hur dum hon har varit som trodde att hon kunde.

Mitt nya jag vill ta en liten paus, vänta tills det blir lugnare på jobbet, sedan gå över bokmanuset ordentligt med nya ögon och se vad som kan förbättras. Sedan skicka det till ett par, tre stora förlag och börja väntan igen.

Det pendlar fram och tillbaka men jag är rädd att mitt gamla jag sparkar rumpan av mitt nya.

Och jag som så gärna ville bli författare. Jag hade så smått börjat komma in i rollen och tyckte att den passade mig ganska bra. Det första som jag tyckte om att göra bara för min egen skull.

Jag sörjer henne, hon som jag var korta stunder på bokmässan i höstas, Den Blivande Författaren. Hon som satt på seminarierna och nickade instämmande när de stora författarna berättade om sina processer. Hon som gick genom mässhallen med huvudet högt och inte blev rädd när folk tittade på henne utan tänkte: Ja, undra ni vem jag är. Nästa år kommer ni att få veta det.

Jag åker inte till bokmässan i år. Dels för att det ju inte blir någon bok. Men dels av en annan anledning som jag inte vill tala högt om än så länge.

Mitt liv kommer att få handla om något annat 2007, inte mitt författarskap. Det blir kanske något av det någon gång men inte nu.

Om bara någon annan hade vunnit tävlingen hade det varit lättare, klart att det alltid finns någon som är bättre. Men jag har berättat för alla att jag skickat boken till den tävlingen och nu står det i alla tidningar att allt som skickades till den tävlingen var skräp. Och alla förlag vet om vad som hänt med tävlingen och de kommer se att mitt manus passar in på mallen, så de kommer att veta att jag var en av de 318. En av de massrefuserade.

Sugen är ganska totalt tappad, om man säger så. Drömmen är inte död, men den ligger i koma.

Tur att man har andra drömmar. Vad rädd jag är nu, för att också de ska tas ifrån mig.