Som fyrverkeri, ungefär

Och så blev det måndag igen. Surprise, surprise. Och jobbet väntar och ryggen värker fortfarande efter förra veckan.

Så bra då.

Kanske är det här veckan när det lugnar ner sig, när chefen säger: Nu behöver vi inte dig de närmsta dagarna.

Kanske inte.

Jag kör på fälgen i alla fall. Det gör ont på så många platser i kroppen. På så många olika sätt.

Dessutom är mitt hjärta fortfarande svårt krosskadat och i chock efter min dubbelrefusering i förra veckan. Jag har inte ens haft tid att tänka på det, att känna efter hur det känns.

Min gissning är att det inte känns så bra.

Men jag hinner inte ta in det just nu. Jag har inte minsta lilla ork över.

Snart måste jag få vila. Snart måste jag få komma ikapp.

Jag kör på fälgen och det slår gnistor.