... befinner jag mig sannerligen, inget annat gör jag än bara väntar och väntar. Tittar på tv, läser, löser sudoku, sitter vid datorn. Dag efter dag. Inte för något särskilt utan bara för att få tiden att gå.
Då och då tvättar jag lite kläder bara för att inte vara tvungen att ta mitt liv på grund av känslor av värdelöshet.
Väskan är packad. Jag har läst på om förlossningen. Jag vet hur jag vill att det ska bli och förbereder mig på att det kommer att bli totalt annorlunda.
Kort sagt: Jag är redo nu.
Det är inte Skrutte.
Jag väntar också på att deadline för systersonens tidskapsel ska komma tillräckligt nära så jag kan få panik och komma på något. På fredag tar sonen flyget till Sthlm för att närvara vid ceremonin så jag har lite drygt 75 timmar på mig nu.
Det borde vara tidsbrist nog för att trigga panikångesten, men jag misstänker att graviditetshormonerna blockerar på något sätt för jag är oroväckande lugn trots att jag inte har en aning om vad jag ska köpa/skriva/göra.
En liten hjärtinfarkt fick jag igår när ett kuvert från Albert Bonniers förlag damp ner på hallmattan. Historiens snabbaste refusering av ett romanmanus tänkte jag mig att rubriken i Guiness rekordbok kunde bli, men det var bara en rad om att de hade mottagit mitt alster och att det kommer ta ofantligt mycket tid (1-3 månader) innan de kommer att tacka nej till att ge ut det.
Någon kommer kanske i alla fall att läsa boken innan dess.
Egentligen är bara en sådan sak ganska stort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar