Det är onaturligt på något vis

Såväl på jourläkarcentralen som på akuten sitter skyltar på väggen som ber om / rekommenderar/ kräver att endast en person ska medfölja den vårdsökande.

På förekommen anledning kan man anta. De satt inte där för några år sedan. Men Malmö ser annorlunda ut idag.

För mig spelar det ju ingen roll, jag väntar ensam timme efter timme i ett tomt rum där klockan på väggen har stannat på tjugo i elva. Jag kommer dit klockan 18.05. När läkaren äntligen kommer går klockan, trots att den står stilla, nästan rätt. När jag äntligen får åka hem är den flera timmar efter.

Men varför, om man nu har mer än en person som bryr sig om en, får de inte följa med till akuten?

Det är smygrasism förstås. Ingen svenne har mer än en person med sig till akuten. Maka eller make, mamma eller pappa, polaren som skjutsade dit en när febern blev så hög att man inte kunde köra själv. Eller så sitter man där själv på sitsen på sin rullator och vaggar i väntan på färdtjänst.

Men de där. De andra. De kommer med mamma och pappa, mostrar och farbröder, syskonen och svägerskorna, grannfrun och alla barnen.

Och så kan man ju inte ha det.

Hur skulle det se ut om man lät folk, när de är svårt sjuka, vänta i detta kala, pipande, larmande helvete omgiven av sin familj, sina nära och kära?

För att vi ska kunna ge bästa möjliga vård uppges vara anledningen till högst en medföljande per patient.

Men jag undrar om det inte är avundsjuka.

Visst är det den lilla hårda klumpen i magen man får när man ser dem sådär "i flock", allihopa tillsammans, på en och samma gång. Varför är de så många? Varför är de tillsammans? Varför umgås de hela tiden? Varför bor de så nära varandra? Varför sitter de på akuten i åtta timmar över natten och väntar med sin systerdotter svågers farmor?

Varför är de så mycket mer familj än jag någonsin upplevt?

Det gör mig illa till mods.

Tur de har de där förbudsskyltarna. Så jag slipper se dem.

Åtminstone på akuten mitt i natten.

Det är jobbigt nog när man inte vet om man är sjuk eller inte.