Han kan flyga, jag är inte rädd...

Vilken ångest jag fick när sonen försvann in genom säkerhetskontrollen i går kväll och jag ville bara gråta hela tiden, tills jag fick besked att han var framme och mottagen på Arlanda.

Jag som har varit så lugn i sommar, trots att han varit ute om nätterna och så, inte de första gångerna givetvis men sedan. Han är ju stor nu, nästan vuxen, men det här att flyga till Sthlm över helgen var nytt och genast är hjärnan igång och producerar worst case scenarios.

Trots att han brukar vara borta varannan helg har jag gått och tittat in i hans rum varenda gång jag varit uppe i natt. Bara katten har sovit där, som en mörk blobb mitt på det ljusa påslakanet och det har känts tomt och ensamt, trots att jag vet var han är, vet att han är trygg.

Var kommer denna rädsla ifrån? Vad fyller den för funktion?

Jag hoppas att de har fantastiskt roligt idag på festen, och att det inte regnar och blåser en massa så de kan vara ute.

Min mage har gjort ont på lite nya sätt inatt och det betyder väl ingenting, men idag är det exakt tre veckor kvar till beräknad förlossning och nedräkningen kan nu börja på allvar. Om han föds nu räknas han som fullburen och det skulle förmodligen inte behövas någon särskild neonatalvård eller så.

Skrutte är stor pojke nu, kan andas själv om det krävs.

Men det gör det inte. Har jag väntat så himla länge kan jag vänta tre veckor till.

Jag har sett om alla Gilmore Girls-avsnitt från första början till the bitter end och nu hoppas jag att jag kan lägga det bakom mig. Nu blir det West Wing, alla sju säsongerna i ett svep och det kommer ju att räcka som tidsfördriv i minst tre veckor, åtminstone om det ska ta så här lång tid att få ner ett avsnitt. Jag varvar med Sports Night när jag väntar på sega nedladdningar för att hålla Sorkin-nivåerna i blodet på rimliga nivåer.

Den som ändå kunde läsa en bok, men min hjärna samarbetar inte och jag kan inte hålla min graviditets-ADD i shack länge nog att läsa en endaste sida. Rastlösheten i kroppen speglas i en rastlöshet på insidan och jag tänker hela tiden på många saker på en och samma gång och det blir inget vettigt av det, inte ett dugg.

Jag har två böcker som väntar på mig på biblioteket men jag tror inte att det är lönt att jag hämtar ut dem. De blir inte lästa om jag inte kan komma till ro.

Och det kan jag inte förrän förlossningen är över.

Tre veckor kvar.

Sedan ska jag läsa Jasper FFordes senaste. Den ligger i BB-väskan och väntar på mig.

Om inte det kan trigga värkarbetet så vet jag inte vad.