Midsommarafton

Till sist ett par minuter ensam vid datorn, men det blir nog inte många. Midsommaraftonen går ganska obemärkt förbi här hemma. Inte små grodor, inga blommor, ingen sprit. Lite god mat och en jordgubbstårta räcker långt. Ute har det ösregnat precis hela dagen, men nu har det spruckit upp. Sonen är ute på egna äventyr och jag vet inte om jag kommer orka vara uppe tills han kommer hem. Kanske ska jag våga gå och lägga mig i kväll och lita på att han kommer hem helskinnad utan att jag sitter uppe och väntar vid fönstret.

Jag är bekymrad över att maken, trots hans entusiasm inför magen och dess innehåll, verkar tro att hans liv nu är över. Vi köpte en reseinspirationsbok med 100 spännande städer i födelsedagspresent till någon i dag och han tittade längtansfullt på bilderna, ville köpa en likadan bok till sig själv men sa sedan att det inte var lönt, han skulle aldrig komma att åka till någon av dem nu i alla fall.

För mig känns det som om livet börjar om på nytt i september. Det ska bli så spännande, så roligt, så annorlunda.

Och han tänker att han aldrig kommer att göra något roligt igen, någonsin.

Jag fick min son när jag var 18, så jag har haft barn hela mitt vuxna liv, men jag har aldrig någonsin känt att jag gått miste om något för det. Tvärtom fick mitt liv en mening och ett syfte i och med honom som jag inte vet om jag hade kunnat leva utan. Och det roligaste jag har haft i mitt liv har jag haft med honom.

Att få göra det igen är en lycka jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.

Visst är jag omgiven av en massa begränsningar, men det handlar mest bara om pengar och lite om rädslor.

Jag hoppas att Skrutten och jag ska kunna visa maken att man kan göra saker även om man har barn, det är inte slutet som kommer nu utan början. Vi får väl åka till 100 städer om det är det som ska till, eller 1000.

Vad som helst. Men han får aldrig någonsin ångra det här.