Life in the fast lane

Jag sitter och läser en bok medan jag väntar på mina provresultat på MVC, något jag plockade på mig på biblioteket när jag inte kunde hitta något jag ville läsa. Ingen jag har hört talas om men två väldigt entusiastiska blurbar på baksidan, varav en från en författare vars bok jag tyckte om.

Jag vet. Den niten har jag gått på förut. Men jag kunde verkligen inte hitta något som jag ville läsa.

Den andra blurben sa mig ingenting. Jag hade aldrig hört talas om varken författaren eller hennes bok.

Jag får vänta ganska länge. Sockerlösningen jag druckit på fastande mage gör mig illamående och jag har svårt att sitta still, svårt att koncentrera mig på boken. Jag skruvar på mig, sträcker på mig, sätter mig upp, kasar ner i stolen, söker med blicken över rummet efter något som kan distrahera mig så att jag inte ska tänka på hur illa jag mår. Sedan försöker jag läsa en stund till.

Ett par sidor till och sedan börjar det igen. Andas djupt, ändra sittställning, klappa magen, titta på klockan. Och så läsa vidare.

Efter ett tag är jag beredd att ge upp, men jag vet att om jag kräks innan de har tagit mitt blodsocker måste jag göra om alltihop någon annan dag och jag biter ihop. Med ett finger i boken lutar jag mig tillbaka och koncentrerar mig på andningen. Blicken faller på baksidan av boken som jag håller i knät. Närmare bestämt på den andra blurben. Den som inte sa mig någonting för en halvtimme sedan.

Nu ser den plötsligt bekant ut. Något med titeln. Inte författarens namn, men titeln. Jag har sett den någonstans förut. Precis lika säker som jag var för en halvtimme sedan att jag inte hade sett den, är jag nu tvärsäker på att jag har sett den.

Trött, illamående, hungrig, törstig, obekväm i en stol som inte är gjord för att passa någons baksida, och nu är min hjärna helt mosig. Jag har inte läst den boken, jag har aldrig hört talas om den boken, jag vet det. Men en liten del av hjärnan säger Jag har sett den där boken förut.

Ett par timmar efter det att min mat- och sovklocka har ringt för frukost och jag har redan börjat hallucinera. Toppen. Jag suckar, slänger ifrån mig boken och plockar upp ett ex av någon Vänta Barn-tidning från bordet och börjar läsa om hur bra det är att amma respektive att inte amma beroende på vad man väljer att göra. Lite Kierkegaardskt sådär, fast tvärtom. Antingen ammar du eller så ammar du inte, oavsett spelar det ingen roll. 6 sidor håller de på och försöker övertala läsaren om att amma eller att låta bli. Vilket som. Bara det känns bra för dig och barnet.

Sedan är det äntligen dags att bli stucken i fingret och jag samlar ihop mig för att gå. Jag nickar kort mot de två andra mammorna som väntat med mig. De har inte sagt något under hela tiden, men lyfter blickarna från sina egna respektive böcker för att nicka tillbaka. De har märkt att jag varit här. Toppen. Veckans sociala interaktion. Jag är så bra på det här. En av dem fäller sin bok när hon nickar, höjer den sedan demonstrativt högt för att liksom stänga om sig och då ser jag.

Min trötta hjärna var inte så dum i alla fall. Jag hade sett titeln på boken i den andra blurben någonstans. Mitt framför näsan, närmare bestämt. Mitt framför näsan på kvinnan mitt emot.

Det här inlägget hade kunnat handla om sannolikheter och odds och så där, men det ger jag mig inte in på. Jag tyckte den matten var jättesvår.

Jag kunde bara inte komma på något annat att skriva om, och den här incidenten var det mest intressanta som hänt mig den här veckan.

Och det är ju ganska tråkigt.