Summan av lasterna vet jag är konstant, men nu verkar det samma gälla för problem och det gillar jag inte. Inte nog med att jag inte kan köpa det där fallfärdiga men ack så vackra huset, nu är torktumlaren död också. Efter allting med golven och bilen och rörmokaren och alla uteblivna inkomster p g a mitt halva tillstånd känns det som att jag får vänja mig vid ett liv utan torktumlare.
Det kommer att bli svårt.
Vi har stått varandra mycket nära under de senaste fyra åren. Jag har alltid kunnat räkna med den. Och nu är dess blinkande lampor bara ett hån, inte en inbjudan att trycka på knappar som det tidigare varit.
Kom igen då, tryck på start-knappen då, retar den mig. Blink, blink.
Och så gör jag det.
Och ingenting händer.
Den skrattar åt mig, hånfullt, och fortsätter blinka. Kom igen då, en gång till, du kan ju, du vet att du vill. Osv.
Och jag försöker, och försöker, trots att jag vet att det är lönlöst, innerst inne i min själ vet jag att det är över, men jag vill inte ge upp, jag vill inte sluta hoppas att det skulle kunna gå, det skulle kunna bli vi igen, tillsammans skulle vi kunna ta oss an hela veckans tvätt och befria lägenheten från alla skitiga strumpor och kalsonger.
Men den har övergivit mig. Jag vet det. Den står inte längre vid min sida i kampen för mjuka och gosiga strumpor och jeans.
Vilket svek. Jag är sårad in i själen.
Kanske kommer jag aldrig kunna lita på en vitvara igen.
Det är det som är det värsta med svek. Att det förstör den delen av en som gör att man tror på och vågar lita på andra.
Jag kommer aldrig kunna släppa en torktumlare så nära in på livet igen.
Och var i hela fridens namn ska jag hänga all tvätten!?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar