Sjunker

Det är som kvicksand, mitt själsliv. Ju mer som går fel, desto mer stressar jag. Ju mer jag stressar, desto mer går fel. Om jag bara kunde slappna av en stund kanske saker och ting skulle sluta falla sönder omkring mig, men hur ska jag kunna slappna av när allt bara rasar?

Jag är spänd och orolig, jag mår illa, har halsbränna, svårt att gå, ont i fötterna och sammandragningar stup i kvarten. Jag är trött, sur och tvär och biter huvudet av alla till höger och vänster för att de irriterar mig så.

Inte så kul att vara med, med andra ord.

Inte så kul att vara mig, heller.

Jag tror jag har gjort fel på min sjukanmälan och nu kommer väl FK och dödar mig i sömnen. Dessutom har jag lyckats spendera den sjukpenning jag redan fått, trots att den skulle läggas undan till slutet av månaden, då jag kommer att få noll a-kassa och nästan ingen lön.

Jag är rädd att maken tröttnar på mig, på alla katastrofer som omger mig hela tiden. På det ständiga undantagstillstånd som omger mig eftersom jag inte klarar av att göra någonting alls. På alla begränsningar som finns i mitt liv.

Jag kan inte klandra honom. Jag är väldigt trött på mig själv.

Och den stackars lill* Skruttten sparkar och har sig i protest mot alla sammandragningar, men vad hjälper väl det? Jag längtar desperat efter morgondagen då barnmorskan ska kolla att allt är som det ska där inne. Jag hoppas att det är det, men vågar inte tro. Hur kan Skrutten må bra inuti mig? När jag mår så dåligt?

Och alla sammandragningar beror förmodligen på att mördarbakterierna är tillbaka, with a vengeance, nu när penicillin-kuren är över. De ligger i bakhåll och väntar på min lill* Skrutt.

Jag är på fullt allvar rädd att mitt ännu ofödda barn kommer att dö.

Och på fredag är det midsommar och min födde son ska ut och festa med sina kompisar.

Allt jag har ska tas ifrån mig. Det vet jag väl.

Men måste det ske nu?