Synfel

Åter igen en jobbig natt, somnade nog inte förrän framåt tre, vilket i sin tur gjorde att jag försov mig och inte fick sagt hej då och lycka till på provet till sonen innan han gick till skolan i morse.

Supermorsan strikes again!

Jag mår bara så dåligt hela tiden och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det, om jag kan ta mig ur det.

Det kan inte vara bra för Skrutten. H*n hör ju allt som pågår där inne. Varenda snyftning, vartenda gräl. All min ångest och alla mina spänningar upplever h*n ju också från första parkett. Stackars liten.

Jag orkar knappt själv med det, och jag är ju ganska stor.

Det skulle inte vara så här.

Men när ska jag lära mig att inte klamra mig fast vid mina förväntningar? Att anpassa mig efter hur landet faktiskt ligger istället för att tjurigt peka på kartan och säga att det skulle inte finnas något vatten här, jag vill inte att det ska finnas något vatten här, ta bort det! när jag håller på att drunkna.

Istället kanske man skulle ta ett par simtag. Veva med armar och ben istället för att förbanna vattnet som omsluter en. Trampa vatten tills tidvattnet drar sig undan.

Jag borde. Det är så mycket jag borde. Framför allt så mycket jag borde ha gjort annorlunda innan. Nu är det inte så mycket jag kan göra, vad jag kan se.

Mina glasögon är lite konstiga på det viset. Jag ser inte förrän i efterhand vilka alternativa vägar som fanns vid en given tidpunkt. Jag lovar, de fanns inte där när jag befann mig där. De syntes i varje fall inte.

Men visst måste det finnas något jag skulle kunna göra för att må bättre just nu. Just i dag.

Om jag bara kunde se det.

Om jag bara kunde.