Världens sämsta mamma

Yes! Jag har blivit bönhörd.

18 grader. Mulet. Regnstänk.

Thats more like it!

Fast inte sover jag för det. Men nu är det samvetet som skaver. Och ångesten.

Alla brukar vara överens om att det är ett hemskt ögonblick när man inser att man har blivit lik sin mamma. Personligen hade jag även ett likadant ögonblick ett par år senare när jag insåg att jag var precis som min pappa.

Men inget av dessa trauman går upp emot det att inse att mitt barn har vuxit upp och blivit precis som jag. Hur kunde jag låta detta ske?

Igår sa min son: Det spelar ingen roll. Jag är ingenting.

Och jag dog.

Han var perfekt när han föddes. Och nu är han sönder. Jag har förstört honom. Genom generna eller genom mitt föräldraskap vet jag inte. Det känns som om det kvittar.

Han har ont. Och det är mitt fel.

Och det var länge sedan det hjälpte om jag blåste på det onda.

Jag skulle göra allting för att han skulle få ett bättre liv, för att han skulle bli allt som jag inte var. (Läs: lycklig.)

Istället gav jag honom alla mina imperfektioner, lärde honom att ge upp om det blev svårt, självutplånandet, latheten och håglösheten.

Jag lärde honom ingenting och sedan skickade jag ut honom i världen för att misslyckas.

Och nu kommer jag göra likadant med Skrutten.

Jag kommer nog aldrig att kunna sluta gråta igen.

Men vad hjälper det. Inte ett förbannat dugg.

Inte ens ställd inför det här klarar jag av att GÖRA någonting.

Bara lipa och förbanna dagen då jag föddes.

Som om den inte redan var det.