Syrebrist

En jobbig helg är äntligen över. Kanske kan jag få lite vila nu när arbetsveckan dragit i gång igen. Fast troligen inte. Det drar ihop sig till skolavslutning och det betyder att bonusen knappt går i skolan. No rest for the wicked stepmother. Ingen ro alls.

Jag har tillbringat alldeles orimligt mycket tid i helgen med att gömma mig i sovrummet, gråta eller bara stirra i taket och det känns så alldeles bortkastat, meningslöst, frustrerande. Jag känner mig så låst i den här lägenheten ibland. Som att jag inte kan andas förrän det bara är min familj kvar.

Jag har hållit andan i fyra och ett halvt år nu. Jag trodde att det snart skulle vara över, att jag äntligen skulle kunna andas ut och sedan dra in lite nytt friskt syre i mina atrofierade lungor. Men nej. Det finns inget som tyder på det. Bonusen har ingen brådska ut i verkligheten, ingen anledning att ta itu med något som helst och ta över ansvaret för sitt eget liv och sin egen ekonomi. Och vem kan klandra honom för det? Det är inget som helst roligt att vara vuxen.

Bara en massa måsten och skyldigheter, ansvar och smutstvätt.

Inga som helst rättigheter. Man kan till exempel inte bestämma vem som ska bo/befinna sig i ens egen lilla bostad vid något givet tillfälle.

Jag önskar jag hade en förälder som älskade mig så att jag kunde flytta hem igen.