Upp i trädet igen

I ett tillfälle av inget som helst på tv och inget intressant på Internet halkar jag in på släktforskning igen och vips var man fast. Jag velar mellan två olika fäder för min morfars farfars farfar och byter till sist tillbaka till den jag hade från början. Inte den man som står som fader i dopboken utan istället den man som morfars farfars farfar döpte sin förstfödde son efter och tog sitt efternamn efter.

Mitt efternamn.

Det måste ju ha kommit någonstans ifrån.

Efter en kort debatt på ett släktforskarforum tycker jag mig ha stöd för att hålla fast vid den förste fadern. Det finns rimliga förklaringar till varför pojkspolingen (16 år) inte behövde ta på sig faderskapet när pigan i huset blev på det viset utan att drängen på gården åkte på det istället.

Vardagsdramatik på ett köpmansställe i Norge som förmodligen var väldigt likt platsen i Dinas bok.

Släktträdet behöver ju även uppdateras i och med den nyligen anlände systersonen och jag väntar spänt på att få skriva in Skrutten i släktträdsprogrammet.

Jag önskar att jag hade skaffat ett halvt dussin barn medan tid var. Hur jobbig den här graviditeten än har varit, hur svårt det än har varit vissa dagar med sonen, så är det ändå det enda jag någonsin gjort som jag har känt någon som helst mening med.

Och om hundra år är det det enda som finns kvar. Mina eventuella barnbarn och deras barn. Och deras barn.

Om man inte lämnar någon efter sig, fanns man då någonsin?