Komma ikapp

Äntligen en chans att sitta vid datorn utan att behöva snegla på klockan hela tiden. Min första arbetsvecka är avklarad och jag lever än. Nu väntar min första helg.

På det stora hela har det väl gått bra, min nyintroduktion till arbetslivet verkar ha passerat utan några större katastrofer. Jag har lite blåmärken här och där, och mina händer och fötter är väldigt svullna. Men jag lever.

Fysiskt i alla fall.

Inte så mycket plats för själen i den här "arbets"-livet. Ingen tid till skrivande, endast få minuter här och där till att få rapporter från sonens och makens dagar. Ingen tid för återhämtning, bara sömn mellan varven. Disken och tvätten travar upp sig. Dammråttorna organiserar sig i fackföreningar.

Den första helgen blir en studie i "komma ikapp".

Bara jag får vila lite också. Läsa lite, titta lite på tv. Slappa.

"Mmmm. Slappa..." som Homer skulle ha sagt. Och dreglat.

Jag saknar min bok men törs inte ens titta åt manuset i helgen.

Kanske handlar de här fyra veckorna, som arbetsprövningen varar, bara om att jobba. Kanske kan jag plocka upp skrivandet efteråt igen, som en ny människa. Som om inget hade hänt.

Kanske skriver jag aldrig något mer.

Någonsin.