Vägskäl

Jag har ingen aning om vad som händer nu men i morgon delar vägen sig och jag ska gå i en annan riktning i fyra veckor. I fyra veckor ska jag inte skriva, inte läsa, inte titta på tv, inte surfa på nätet, inte vara ensam hemma åtminstone ett par timmar varje dag. Min tid ska inte vara min egen att bestämma över, jag ska göra som jag blir tillsagd och jag ska le mot främlingar och försöka få dem att tycka om mig. I fyra veckor ska jag väl kunna göra det. Sedan får vi se.

Jag vet inte om jag klarar det här men jag tänker inte utgå från att jag kommer att misslyckas. Dela upp det i småbitar brukar hjälpa. Tänk inte på det som kvinnan från Af sa, att om det funkar så går arbetsprövningen över i en anställning den 20 november, det är för mycket att ta in. Bara en liten bit i taget, så ska det nog gå. Det handlar trots allt bara om fyra veckor. Fyra veckor går fort.

Första biten: Första dagen. Den är svårast, jag vet det, så är det alltid. Men om jag bara överlever den kommer den andra dagen att bli lättare. Och den tredje blir lättare ändå om jag bara får det att funka. Så, första steget; överlev måndagen.

Jag har förberett mig så gott jag kan, bestämt allt jag kan bestämma (hur ska jag ta mig dit, vad ska jag ha på mig, vad behöver jag ha med mig). Vad jag inte kan bestämma (vad gör jag om jag blir sjuk, om magen kraschar och jag måste springa på toa hela tiden, vad gör jag om de hatar mig, om de är sådana som tycker om practical jokes på nybörjarens bekostnad, om huset brinner ner och det är mitt fel) får jag försöka ta som det kommer.

Min mage har spökat ovanligt mycket på sistone och jag hoppas verkligen att den skärper sig i morgon. Jag har fortfarande ont i halsen, men febern har gått ner, så något funkar i alla fall i kroppen. Utan febern fixar jag det nog.

En dag i taget, en timme i taget, och le, så går tiden, och i slutet av dagen får jag gå hem och om jag klarar tillräckligt många dagar kanske jag så småningom får betalt, och sen kanske jag inte är någon skrivare längre utan en som printar saker och stoppar dem i kuvert. Och när jag får mina två refuseringsbrev kan det ju vara skönt att ha något att falla tillbaka på.

Stoppa saker i kuvert, skriva romaner, vad spelar det för roll?