Livet handlar mycket om döden

Igår samlade jag ihop alla mina noveller, satte ihop dem i ett dokument, formaterade dem enhetligt, gjorde en liten innehållsförteckning och skrev ut dem. Det ser ut som en novellsamling. Först efter det läste jag igenom alltihop. Vilken skillnad det var att läsa dem som en enhet, istället för fristående, "har inget med varandra att göra"-texter. Det finns en del att jobba med, men det mesta fungerar förvånansvårt bra. Ett par ändringar i gångordningen, kanske behöver ett par av dem mer omfattande omarbetningar, men det känns inte alls oöverkomligt.

En del är ganska lika en eller två av de andra så jag gjorde en schematisk lista över deras innehåll för att se om jag kunde placera dem så att de mest lika inte följde direkt på varandra. Det såg ut ungefär såhär:
1. 1:a person, starkt du, död.
2. 1:a person, död.
3. 1:a person, död.
4. 3:e person, naturlig död.
5. 1:a person, starkt du, död.
Osv...
En handlar om en person som aldrig fanns och en annan om en person som glömde att hans fru fanns, och sedan är det ett par om jordens undergång och ett par om skilsmässa, vilket också är ganska jobbigt.

Jag bara stirrade på listan, jag hade aldrig tänkt på det förut. Jag menar, mina första noveller var skräck-aktiga, eftersom jag läste mycket deckare och thrillers under perioden innan jag började på Skrivarlinjen. Men sedan hamnade jag i sällskap av intellektuella människor som hade gott inflytande på mina läsvanor och jag har mest läst vanliga romaner sedan dess och inte haft ihjäl några av mina karaktärer på något särskilt obehagligt sätt. Trodde jag.

Tydligen kan jag inte låta bli att plåga dem på olika sätt, ok, så de slipper för det mesta att bli våldtagna eller mördade, men hur kul är det om jorden går under eller ditt äktenskap faller i bitar?

En titel för hela samlingen som kom till mig precis innan sömnen igår kväll skulle kunna vara Livet handlar mycket om döden men den går bort för att jag vill inte skylta med att alla texterna handlar om död. Bättre att låta folk tro att det inte är något farligt när de ger sig in i det. Det blir desto starkare läsupplevelse då, tror jag.

Men det är en bra titel så jag måste ju använda den någonstans.

Titlar är förresten vansinnigt svårt, kanske det svåraste med alltihop, men den här bloggen har varit ett utmärkt träningsläger för att hitta på titlar. En om dagen, i cirka hundratrettio dagar. Bra eller dåliga spelar ju ingen roll här. Bara det att man får använda titelmusklerna varje dag håller en ju i form. Inbillar jag mig.