Piloter, piloter, överallt piloter

'Tis the season, inte bara för nya avsnitt av mina favoritserier, utan också för att provsmaka runt litegrann bland de nya serierna som kommer nu och se om man kan hitta någon ny favorit. För ovanlighetens skull är det ganska tunt bland de gamla vännerna och rätt så gott om nya intressanta prospekt.

Än så länge verkar det som om jag kan få min domedagsådra tillfredsställd av Jericho, min sentimentala sida kan gilla att få lipa åt bl a Rachel Griffiths och Calista Flockheart som Tom Skerritt och Sally Fields döttrar i Brothers and sisters.

Min hjärna gillar pusslandet i Six degrees, någon gång skulle jag vilja skriva något sådant där människor passerar varandra, påverkar varandra men inte är medvetna om varandra, ah, så bra. Eureka verkar konstig men kan kanske bli rolig och sent omsider har jag hittat Weeds, en säsong efter alla andra, men bättre sent än aldrig.

Och så är han tillbaka, Aaron Sorkin, mannen bakom Vita huset, med Studio 60 on the sunset strip, och det är så bra, så bra, repliker som dem är det bara han, Joss Whedon och Amy Sherman-Palladino, som kan skriva. Om de tre kunde få ihop det och få ett dussin kärleksbarn som alla arbetade inom tv skulle jag säga upp bekantskapen med omvärlden helt och hållet!

Tv är det enda jag räcker till för just nu, den där tröttheten är tillbaka och allting blir bara så segt, så svårt, så motsträvigt.

Jag gick igenom alla mina noveller igår, på jakt efter något som kanske skulle kunna användas till en veckotidningsnovell, men allting dryper ju av bitterhet och en svartsyn som jag inte tror man är beredd att betala för från veckopressens sida. Och så är det ju det här med kvaliteten. Usch. Jag som verkligen hoppades på min bok. Den är väl precis lika bitter och deprimerande i början för att sedan slå om till Harlekin i mitten och sedan slå knut på sig själv mot det sirapsindränkta lyckliga slutet. Som om någon skulle betala för sådant?

Jag skulle blivit rörmokare istället.

Om jag ändå hade blivit NÅGOT istället.