Mer än rätt

Rubriken blev titeln på min så kallade novellsamling, det är titeln på en av novellerna, inte alls den bästa novellen, men definitivt den bästa titeln. Ja, det blev en novellsamling och ja, jag skickade in den igår. Om jag var modig eller dum får väl historien avgöra men jag gjorde det i alla fall.

Jag postade mina noveller i ett fullt frankerat kuvert med Norstedts adress på utsidan, en kvart innan brevlådan tömdes. Det ska mycket till för att de inte ska komma fram.

Löjligt att posta dem en fredag, de hade ju kommit fram på måndag även om jag hade behållt dem två dagar till och slipat på dem, men jag var tvungen att bli av med dem innan förnuftet återvände, och jag ville använda mig av den konstiga energin igår, det kändes till och med livsviktigt att posta kuvertet innan tömning, så att det inte skulle ligga kvar i brevlådan till på söndag. Visst är det löjligt, men tänk om det funkar, vilket offer för vidskeplighet jag kommer att bli...

Sex veckor till två månader står det på deras hemsida att det tar innan man får svar så någon gång innan Lucia kanske jag får ett brev. Det skrämmer mig som inte mycket annat gör. Om jag får ett nej, och sedan får ett nej för boken också måste jag vara ärlig mot mig själv och välja en annan väg igenom yrkeslivet.

Men om de svarar något annat än nej. Vad som helst som inte är ett blankt nej är en seger, jag måste se det så. Om de säger något positivt om någon av novellerna, bara en mening de gillar eller en halv replik. God damn, då ska jag inte ge mig! Då ska jag försöka igen.

Nu har jag en roman att skriva färdigt. Jag ska skriva ut ett par ex i helgen (ny toner, äntligen!) och skicka till människor som uttryckt önskemål om att få läsa. Men jag väntar inte på deras kommentarer. Det ska bli skönt att få dem, don't get me wrong, men det här är mitt jobb, jag måste göra det själv, så gott jag kan, och jag får inte vara beroende av vad andra tycker.

Jag måste minnas den här känslan jag har upplevt den här veckan när jag har varit inne i texterna och verkligen jobbat med dem, jobbat så bokstäverna yr om armbågarna och svetten dryper och det blir något av det. Mina romankaraktärer förjänar också att behandlas på det viset, att få en färdig text att bo i. Att få vara ifred till sist.

Fy fasiken vad skönt det ska bli när boken är klar. Sista januari är väl en bra deadline. Hur jag än försöker tänka så känns det kymigt att skicka iväg manuset till någon annan innan dess.

Jag undrar hur mitt romanmanus har det nu. 317 bidrag hade de fått in, jag undrar om mitt ligger i en hög med 316 andra eller om de redan rensat ut det. Kan de verkligen läsa 317 romaner? Jag trodde att jag skulle få en ordentlig genomläsning, det var ju hela tanken med att skicka in det till tävlingen, men 317, det är många böcker och jag vet inte hur många personer som jobbar på att rensa ut, om det är en likadan rensning i inkorgen som vanligt kanske och de bara läser ett tiotal eller så, de som verkar bäst vid första ögonkastet.

Kanske ligger det redan i papperskorgen? Eller i en hög med en rosa post it-lapp på. Jag skulle bra gärna vilja veta vad det står på den post it-lappen! Allt annat än skräp vore en seger...