Slutet är nära

Tre dagar kvar till arbetsprövningen och min mage har som vanligt övergivit mig när jag behöver den som mest. Dessutom har jag ont i halsen. Klart. Man kan gå hemma och skräpa dag ut och dag in i tjugo veckor med hela hälsan i behåll men när man måste göra något viktigt, då blir man sjuk. Ok. Jag accepterar det. Idag, i morgon och på söndag accepterar jag det. Men sen tänker jag inte tåla det mer! På måndag morgon ska jag stå där på verkstadsgolvet, med min mage och min hals, varken de vill det eller inte.

Vad svårt det blev med alla tider som jag hade avtalat och var tvungen att ändra eller avboka eftersom mina dagar inte längre är mina egna. Jag brukar inte ha så mycket att göra, men just nu hade jag lovat bort mig till höger och vänster. Typiskt. Det hjälper inte magen att jag måste ändra tider som jag själv bett om, jag vet att man får det, att människor gör det, men inte jag. Jag är aldrig så krånglig. Och har jag lovat något så måste jag hålla det annars dödar min mage mig inifrån. Alltså blir det här mina sista rader...

Jag vet inte hur det ska gå, det här. Jag oroar mig något vansinnigt över alla möjliga dumma saker som vad jag ska ha på mig, (oömma kläder som inte har vida ärmar eller band eller något annat som kan fastna i maskinerna, det finns inget sådant i min garderob, i alla fall inte som jag kan tänka mig att ha ute bland folk) vad jag ska med mig till lunch, (finns det micro, finns det kylskåp, och framför allt vad kan min stressiga mage tänkas acceptera?) och var jag ska parkera cykeln (det fanns inget cykelställ utanför, mycket backande lastbilar däremot, och jag vill ju inte komma ut till en platt cykel i slutet av dagen). Jag avskyr stress! De som säger att man presterar bättre under stress har aldrig varit stressade på det här viset. Hur ska jag kunna göra ett bra jobb om jag bara vill spy hela tiden!?

Tänk på pengarna, intalar jag mig själv, om och om igen, tänk på pengarna, de där abstrakta pengarna, som jag inte har fått ännu och kanske aldrig kommer att få, och även om jag får dem någon gång kommer jag redan ha spenderat dem, flera gånger om.

Det är klart att om jag får välja mellan att jobba och ha pengar att göra roliga saker med, eller att gå hemma och oroa mig för oväntade utgifter som ligger och lurar bakom varje buske så väljer jag jobbet och pengarna. Men det är allt det andra. Att aldrig komma hem i tid att laga middag, inte hinna hjälpa sonen med läxorna, inte hinna träffa min man, inte hinna med någonting mer än att jobba och sova. Inte hinna skriva. Inte finnas här varken fysiskt eller mentalt när sonen behöver stöd i sin outhärdliga tonårstid. Inte kunna fixa, ordna, skjutsa, hämta, handla, lämna och underlätta för människorna i min omgivning, som jag brukar försöka göra, curlingmorsa och -fru som jag är.

Och så att aldrig aldrig få en minut för mig själv. Det skrämmer mig också väldigt mycket. Hur länge orkar jag det?