Ingen mer tid

Och så plötsligt ändras allting.

Studiebesöket gick bra, tyckte jag, och han som jag träffade där tyckte det tydligen också eftersom jag börjar arbetspröva där på måndag. 4 veckor, sedan får vi se. De behöver folk i alla fall.

Och under den dryga timmen jag är där tänker jag bara positiva saker, det här jobbet kan jag göra, jag kommer att klara det, jag kommer tjäna pengar innan jul. Får jag ett riktigt jobb och tjänar riktiga pengar kan vi åka på semester nästa sommar. Det är nära hem och 7.45 till 16.30 är inga ohumana arbetstider. Det här blir bra.

Men när jag kommer hem tänker jag på att jag inte kommer vara hemma när sonen kommer från skolan och då kan jag inte hjälpa honom med läxorna. Tisdagarna när jag handleder honom när han lagar middag går också bort, om vi inte kan senarelägga hela middagen förstås. Och jag kan inte köra honom till där han ska vara på idrottsdagen på tisdag som jag hade lovat utan han måste hitta dit själv. Och allt annat som kommer hända i hans liv de kommande fyra veckorna kommer jag inte att vara där för eller orka med eftersom jag kommer att gå och jobba 8 timmar och sen gå hem och sova. Dessutom kanske de kommer vilja att jag jobbar på helgerna också, för de har mycket att göra nu fram till jul.

Så det blir ingen tid med sonen och ingen tid med maken den kommande månaden, och om jag sköter mig, inte därefter heller. Så hopplöst värdelöst ensamt det känns!

Och ingen tid för skrivandet blir det ju heller. Ingen tid och ingen ork som jag kan se. Jag har till och med svårt att se hur jag ska hinna med den här bloggen. Det finns ju en gräns för hur tidigt man orkar gå upp om morgnarna.

Men om jag är duktig och offrar min son och mitt äktenskap får jag pengar till jul.

Jippi.