Visste jag väl

Jag har inte skrivit på så länge att det är omöjligt att koma igång igen. Det är den här känslan av meningslöshet som flyttar in igen. Så fort känslan av så-skönt-det-är-att-skriva bleknar bort så är den där och överskuggar alla andra känslor.

Meningslösheten överskuggar allt utom odugligheten.

Här hade jag ju ett gyllene tillfälle, att ägna en massa tid åt att göra något som gör mig glad, som kanske rent av gör mig stark. Alla dessa dagar, alla dessa timmar i denna lilla låda, tänk vad jag hade kunnat göra med dem.

Och då menar jag inte skriva tre bestsellers, eller så. Skit i det, skit i pengarna. Pengarna kommer aldrig, så länge jag väntar och hoppas så som jag gör.

Men jag hade kanske kunnat skriva något som jag blev riktigt nöjd med. Jag hade kanske kunnat skriva något färdigt, något som jag kände var bra även om det kanske inte var kommersiellt gångbart.

Jag hade kanske (eller definitivt) inte blivit rik men jag hade kanske kunnat se mig själv i spegeln och känt mig lite nöjd med mig själv.

Att få göra det bara en endaste gång i livet hade kunnat vara lite roligt. Och så hade jag kanske fått veta vad det blev av Konrad


När jag kommer hem har jag fått två brev från Alfa-K.

I det ena står det "Du är oduglig!". I det andra står det "För att inte tala om att du är dum och ful och fet!".