Vilket jävla sätt!

Och så blir det helg igen, och jag vet inte vad det gör för skillnad nu när jag inte skriver under veckorna heller. Mer än att jag tillbringar mer tid med att gräla med Lillen och mer tid med att gräla med min man.

Aldrig har jag längtat så efter att det ska bli måndag som den här senaste perioden.

Det är meningslöshetens fel. Den och odugligheten och den förbannade frustrationen över att bara vilja men inte kunna gör att allting blir så himla mycket friktion åt alla håll.

Och mina onda fogar gör inte att det blir lättare att umgås med Lillen, direkt. Sitta på golvet eller lyfta upp på fönsterbrädor eller kånka omkring på, inget av det här fungerar särskilt bra just nu. Och ju ondare det gör, desto surare och gnälligare blir jag. Och ju gnälligare jag blir, desto argare blir Lillen på mig.

Hans nya "grej", att bara gallskrika rakt ut så fort han inte får göra något, är en ren produkt av mitt dåliga humör. Jag är medveten om det, men det gör det tyvärr inte lättare att hantera.

Och maken bara orkar och orkar. Bara fixar allting och ordnar allting och klarar av allting.