Jag gör ett ryck, får en knäpp, får för mig att jag kan eller något. Skriver ut lappar och hojar runt och sätter upp på anslagstavlor. Utger mig för att vara något jag inte är.
För en stund tror jag på det. Jag lyckas inbilla mig.
Det håller flera timmar.
Jag undrar om det är det här som är att vara manisk. Jag tror inte jag har varit så här förut. eller, jo. Dumma idéer har jag väl fått. Men inte så här att jag legat vaken om nätterna med tankarna rusande och planerat, spånat, fantiserat om allt vad jag ska göra och hur jag ska göra det.
Antingen är jag manisk eller så har jag äntligen blivit frisk. Men jag lutar åt teori nr 1. Så här kan folk inte ha det.
Om inte annat för att man får whiplash av att kastas så här från hopp till förtvivlan och tillbaka igen från dag till dag.
Så här kan vi inte ha det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar