Don't get me wrong

Det är väldigt oroväckande hur lugnt jag tar det faktum att jag inte har någon framtid.

Vanligtvis faller jag ju i bitar så fort jag inte vet när bussen går men nu bara går jag omkring, pratar, äter, sover som om inget hade hänt. Jaså, så Alfa-K har inte tid med mig just nu? Ingen inkomst på tre månader? Jamen, jaha. Inget att göra något åt. Jaså, finns det ingen läkare som kan skriva skitviktiga intyget som AF bara måste ha? Nämen, nähä. Inget att göra något åt. Inga pengar på kontot och bilen pajar? Ojdå. Inget att göra något åt.

Hjärntumör är den enda rimliga förklaringen, som jag kan se det. Och bara det att min puls inte rusar när jag tänker så är att betrakta som något slags Q.E.D.

Jag skriver, trots att jag vet att det inte kommer ge något. Leker med Lillen trots att fogarna gnisslar när jag sätter mig på golvet. Och när jag blir för spänd lägger jag mig ner och bara andas in värme och ljus.

Jag har aldrig lyckats meditera, har alltid trott att jag är för självmedveten, för stirrig för att kunna lära mig det. Men vid ett par tillfällen under stressfesten also known as Höstterminen -08 upplevde jag att jag kunde gå in i ett slags lugn. Första gången var i bilen på väg till en workshop, jag minns det så väl.

Och nu kan jag göra det nästan på beställning.

Vilken skillnad det gör att kunna göra sig lugn igen när allting har skruvats ut ur alla proportioner. Då gör det nästan ingenting att allting går åt helvete.

Bara man har det här lugnet, den här ron.

Men ett lugnande besked från Alfa-K hade ju också varit kul, förstås.