Ett dödsfall i bekantskapskretsen skickar både mig och maken ut i omloppsbana lite och vi får ta en lång promenad och prata av oss lite. Hela dagen blir dämpad.
Och här har jag gått och mått så himla dåligt. Damn, säger jag bara.
Jag är inte ledsen, inte så, det var ingen jag kände, ingen jag kommer sakna. Men som relativt nyligen gravid kvinna kan jag inte låta bli att vilja spöa skiten ur en man som går ner i källaren och hänger sig och lämnar sin fru ensam med 8 barn, gravid med det nionde.
Jag menar, WTF! som kidsen säger.
Så gör man inte.
På kvällen får jag en kommentar på kapitel 1. Någon har läst Ninas bok. Läst den och tyckt om den.
Och genast finns varken död eller självmord. Knappt ens skoskav.
Jag har skrivit en bok, givit någon en läsupplevelse.
Moln är inte fluffiga nog för att beskriva vad jag går på nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar