Att gå omkring alldeles osynlig

Vi tänker upprepa förra söndagens skogspromenad men Lillen är ur fas med sina sovtider så vi håller oss hemma i krokarna och vem behöver skogen egentligen när det finns en golfbana precis runt knuten?

Här där vi bor finns ju faktiskt goda förutsättningar att gå alldeles för långt i bara delvis civiliserade omgivningar. Det är väl fördelen med att bo precis i slutet av världen.

Jag visste att det borde finnas någon sådan i alla fall.

Vi går väldigt långt och det är lite för kallt trots mina varma vantar och till sist pratar vi lite också och precis när vi kommer hem på gården igen säger jag det som behöver sägas och jag tror nästan att han hör mig.

Det värsta med att vara så här ledsen är ju att han inte förstår att jag är det.