Det är något stort svart som lurar i ögonvrån.
Ett mörker som hotar att smyga sig fram och uppsluka mig och hela min värld. Bara Glufs! och så är allt och alla bara borta.
Jag kan inte vända mig om och se mörkret i vitögat. Jag är rädd att det skulle vara det sista jag gjorde.
Men jag kan inte heller låtsas att det inte finns där.
Jag behöver vara modig nu. Eller vuxen. Inte låta mig skrämmas av sådant som ansvar och förpliktelser.
Hur otäckt det än må vara.
Det är så mycket som hänger på mig nu, så många människors lycka och välbefinnande.
Och jag är så svag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar