Och det är knappast jag, för det enda jag skriver i dag är det här

Maken jobbar sin sista dag på många månader och jag får en bonusdag med Lillen. Det firar vi med att åka gul buss till andra sidan stan och leta fynd på Myrorna och andra Emmaus. Det är verkligen långt borta, i en helt annan värld.

Ingenting hittar jag.

Sedan in till stan med en grön buss och lillen somnar. Jag promenerar bort till biblan och hämtar en bok som jag sätter mig och läser medan jag väntar på att han ska vakna.

Till sidan 76 kommer jag, minsann.

Det var länge sedan.

Huvudpersonen i boken är precis som jag. Förutom att hon är polis och sitter i rullstol.

Det är inte jag, bara för att förtydliga. Om det var någon som trodde det.

Men hon är otrevlig. Och på ett sätt som jag alldeles, fullständigt, till 100 % känner igen mig i.

Jag vet inte om det någonsin har hänt förut. Att jag har läst något och förstått att den här människan måste vara lite lik mig.

Det här måste man ha upplevt, måste man ha tänkt och känt för att kunna skriva, tänker jag.

Och inte förrän många timmar senare tänker jag på alla mina texter om mord och elände och psykopati och atombombs-offer.

Klart att hon inte är som jag. Snarare tvärtom. Mer olik mig kan man ju knappast bli.

Hon är säkert inte bara trevlig. Hon är ju författare också.