Och försöka inte låta minnet av deras ord och blickar tillintetgöra mig

Så är det då till sist dagen AF och jag tar det lugnt men är ändå spänd som en fiolsträng när jag till sist kommer iväg.

Man vet ju aldrig hur det kommer att gå.

Jag försöker behålla lugnet, tar med mig en rolig bok för att distrahera mig under den långa väntan, och jag klarar av första gubben utan problem och den andra gubben är bara lite dryg men jag klarar det och kommer därifrån utan allför mycket blodspillan.

Jag måste gå tillbaka inom en vecka. Det får jag tänka på någon annan dag.

Nu vill jag bara glömma.