Eller åtminstone min förmåga att berätta den

Jag hoppas att det här är början på en rutin, att gå upp och gå till biblioteket för att skriva varje så kallad arbetsdag som jag inte arbetar.

Och om det inte vore för det stora svarta hålet i min plånbok så hoppades jag också att det blev många sådana dagar.

Men en sådan lyx kan jag inte unna mig nu.

Jag har i alla fall inget trådlöst nätverkskort och det är jag glad över för där jag sitter i det tysta rummet (ha!) på mitt stadsdelsbibliotek slipper jag alltså scrolla genom hundratals jobbannonser om arbeten jag inte kan utföra.

Så slipper jag det åtminstone ibland.

Jag skriver inte med något flyt än så länge. Mest borde jag ägna mig åt skolarbete, den lilla tid som är kvar men jag känner också en press på mig att göra en insats med översättningsprovet igen för att eventuellt kunna dra in lite pengar den vägen. Alltså blir det lite hattigt. En timme här med det ena, en timme där med det andra. Och så lite norsk spänningsroman när jag inte orkar mer och behöver vila mig och äta en bit choklad.

Egentligen så ville jag ju gärna skriva om Berit nu. Innan det blir för sent och jag tappar tron på hennes berättelse med. Men vi får se hur det blir med den saken.