Tjurskallig

Vilken värdelös dag det var igår, då! Ingenting gjort, ingenting alls, bara huvudvärk och jobbiga tankar och tjurande från början till slut. Det var länge sedan jag blev så sänkt, utan något särskilt som knuffade mig över kanten. Jag blev bara så frustrerad över det här med bilen, jag vill inte sitta här hela sommaren, vill inte vara utan bil när vi är lediga. Och så slog det mig (igen); det är ju så klart mitt fel! Om det inte vore för mig så hade han inte behövt dela bil med henne, om det inte vore för mig hade han kunnat köpa en ny bil istället för en gammal som man aldrig vet hur den kommer att hålla. Allting är mitt fel.

Det är precis som med lägenheten, mitt fel att vi kan inte flytta någon annanstans. Det är bara här vi har råd att bo, eftersom jag inte tjänar några pengar. Det ironiska är att jag går helt i kvav över att det är mitt fel att han måste bo här, att det är mitt fel att han måste dela bil, att han inte har någon bil på flera månader, kanske aldrig får en lika bra bil igen. Och han bara accepterar.

Jag undrar hur man gör. Hur gör man när man accepterar att det är som det är? Och när jag ändå håller på, hur gör man för att inte skämmas hela tiden? Ibland bara stannar jag upp och ser mig omkring och ingen mer än jag verkar lida av den åkomman. Det finns människor här i världen som inte är perfekta, och som accepterar det. Jag föreställer mig att det måste vara lättare då. Om man bara "lider av" att inte vara perfekt, och inte behöver knäa under skammen också.

Det var en av de saker jag grubblade över igår, när jag låg och tjurade inne i mitt mörklagda sovrum. Om jag fick välja. Antingen vara den jag är nu, men inte skämmas över det. Eller också bli någon annan, någon som är bättre, men ändå ha komplexen, ändå vara så patologiskt självmedveten. Vilket är bäst, att vara bra inifrån eller utifrån? Och jag tror nog att jag skulle välja att bli lite bättre. På något sätt är det viktigare vad andra tycker om mig än vad jag gör. Och det kan inte vara bra, jag inser det. Men vad gör man?

Vad gör man? Jo, man går och lägger sig en helt vanlig torsdag och tjurar för att man inte räcker till, istället för att sätta sig och jobba med något av de många projekt som skulle kunna bidra till att göra tillvaron lite mer uthärdlig. Bra, Sandra! Konstruktivt, verkligen smart! Men, who am I kidding? Jag tror ju inte på fullt allvar att jag någonsin kommer kunna försörja mig på skrivandet. Och jag tror inte att jag kommer att få något day job som kommer ge mig tid och ork över till skrivandet. Så det är en kort tid nu, som jag har på mig att skriva, men jag skriver bara för min egen skull, och det är ju inte värt någon större ansträngning.

Nej, nu får jag sluta innan jag måste gå och lägga mig igen. Solen skiner, maken är ledig, det finns goda förutsättningar för den här dagen. (Yeah right!)