Hur man dödar drömmar

Det är inte så svårt. Om man till exempel bär på en dröm att bli hundägare, man ser sig själv plocka ut en söt, rultig liten valp bland ett halvdussin likadana små söta rultiga valpar som den vars personlighet verkar passa vårt hem bäst, eller ännu bättre: man tar sig an en vuxen hund hos Djurens vänner som farit illa och nu ska den minsann få ett gott liv, man är inte bara djurvän; man är en god människa också! Och så har man en vän för livet, en ny familjemedlem, någon som alltid äter upp alla de där matresterna som inte är lönt att spara, och alla lever lyckliga resten av sina liv. De liven som dessutom blir lite längre, eftersom man får bättre hälsa av att ha hund. Everybody wins!
I alla fall, man bär på en dröm att bli hundägare, men inte just nu, man kan ju inte ha hund när man bor i lägenhet, det är ju djurplågeri. Men man kan ju ställa upp som hundvakt, över en dag, no problem, roligt med en liten hund i huset och så får man gå ut och gå några varv, skönt med pauser i skrivandet och solen skiner ju så vad är problemet?

Problemet är katten som minsann aldrig närt några hundägardrömmar. Problemet är skuggorna och speglingarna på vardagsrumsväggarna som driver hunden från vettet, eller åtminstone till skallet, en gång i minuten. Problemet är att trots att jag bara var ensam hemma med hunden mellan 12 och 14 så var jag ensam med hunden från 8 till 22. Ingen annan ville leka med hunden, ingen annan ville gå ut med hunden, ingen annan ville säga till hunden att den inte skulle skälla så på fantomerna i vardagsrummet. Ingen annan ville trösta katten och locka fram den efter det att hunden äntligen åkt hem, så att hon kunde få äta lite och gå på lådan.

Jävla fotbolls-VM, jävla dataspel, jävla ointresserade "familj" som inte bryr sig om någonting alls! Inte nog med att jag inte önskar mig en hund längre, mina husägardrömmar (de där vi skaffar hus och får trädgård och en massa plats att göra kreativa saker och plats för massor av hundar och katter och trumset och jag vet inte allt), mina en-enda-stor-lycklig-familj-drömmar (där vi lyckas smälta ihop våra två halva familjer till en hel och den utvidgas med deras flickvänner och våra syskon och kusiner och vänner och bekanta och alla kommer överens och älskar varandra) och till och med mina själsligt torftiga lotto-drömmar (vad skulle jag göra om jag vann den där drömvinsten? Köpa hus, skaffa flera barn, resa, skriva böcker, måla tavlor, väva mattor, sticka vackra tröjor, laga fantastisk mat till alla mina vänner som jag skulle köpa...) och säkerligen ett halvt dussin andra drömmar dog igår, i en dröm-massaker av ett sällan skådat slag.

Hur dödar man drömmar? Med verklighet. Verklighet fungerar som någon slags kryptonit för drömmar, drömmar bara vissnar och förlorar sin kraft när verligheten kommer för nära.

Jag ville bara vara snäll och göra någon en tjänst. Jag är dum. När någon berättar om sina problem ska jag bara hålla käften, se medlidande ut och gå vidare med livet. Som om jag skulle kunna hjälpa någon med något? Who am I kidding?

Jag ska bara stänga in mig på mitt rum och skriva, det är vad jag ska göra. Det går fortfarande framåt, sakta men säkert, det blir en hel del nytt när jag skriver om. Även sådant som jag var ganska nöjd med innan får en lite annan form, och det känns som om allting hänger ihop bättre nu. Hoppas, hoppas!