Vill inte bli sjuk!

Jag känner mig sjuk, febrig, dricker glas på glas med iskallt vatten från kylen och undrar vad som är fel. Jag kan inte bli sjuk nu. Jag var sjuk innan, tillräckligt för hela livet. Nu ska jag inte vara sjuk. Jag är starkare nu, har mer att ge. Jag är inte sjuk. (Det bara känns så...)

Trots att jag tjatade, vädjade, hotade, skrek och grät i ett par timmar i går morse kunde jag inte få M att gå till skolan. De senaste veckorna har det varit jättesvårt. Han har redan slutat skolan känns det som. Jag blir så rädd varje gång han gör något som jag skulle ha gjort, bara han inte blir lik mig. När jag kom hem på eftermiddagen sa jag det till honom, att om han fortsätter så där så kan han bli som jag. Undrar om det var klokt sagt eller om jag har förstört honom för livet.

Det är Kristina Lugns fel, förstås. Jag läste ett par av hennes diktsamlingar inför min slutuppgift som jag skrev i gryningen i går, och i någon av dem var det en dikt som var som ett testamente, där hon räknade upp allt hon ville att hennes dotter skulle få (i princip allt gott här i världen, som man nu gör som förälder) och hon slutar med något i stil med; Du ska inte ärva någonting av mig, men du får alla pengarna.

Och jag kände så igen mig, och jag kände mig så misslyckad och fick sådan ångest på bussen ner till stan och satt och grät bakom solglasögonen för han har ju blivit precis som jag, och det var ju just det han inte skulle bli. Och jag blev så rädd att han tänker som jag och känner som jag för tänk om han hamnar där längst upp på klippan och sitter och funderar på om han ska hoppa eller inte och så kanske han inte väljer samma sak som jag och så finns han inte mer och det enda jag ville var att han skulle bli lycklig och det var det enda jag ville åstadkomma med mitt liv och nu känns det som om jag har misslyckats, och hur ska jag kunna finnas om inte han finns och så bara känner jag att jag måste skriva färdigt den här första boken snart så jag får börja på den andra för den ska handla om just det, hur man kan finnas utan sin raison d'être.

Och så får jag ångest för det också, för jag har inte skrivit på boken på flera veckor, det har varit så mycket annat inför tentor och avslutningar och jag har inte kunnat koncentrera mig. Och nu måste jag göra det här översättningsprovet innan jag får gå in i Nina-världen igen, och så är alla bara hemma hela tiden och jag får ingen arbetsro. Jag klamrar mig fast vid mina tankar och idéer och hoppas att de finns kvar när dörren stängs bakom den siste som går till skolan. Bara ett stort kapitel kvar och lite småscener från sommaren, sedan ska jag börja om från början igen. Det ska bli så skönt att få skriva igen. I morgon måste jag göra klart översättningsprovet, men i övermorgon, kanske. Det är inte så länge till. Bara jag inte blir sjuk!