Avslutningar

Jag spelar fortfarande upp scener från avslutningen i mitt huvud, gång på gång. Det känns jättekonstigt att det är över, att vi inte ska sätta oss på tåget+bussen till Svalöv igen i nästa vecka, men mest känner jag en tung sorg i bröstet.
Sorg över att det är slut nu, men också över allt som inte blev, allt jag inte gjorde när jag kanske hade chansen. När jag satt där i aulan i fredags var jag omgiven av främlingar, det var inte mer än ett 20-tal personer som jag ens visste namnet på, och jag har gått på den skolan i två hela år. Helt och hållet avskärmad, hela tiden bara jag och min bok innanför min bubbla. Innanför mina murar, kanske är en bättre bild, en bubbla låter som om den skulle vara genomskinlig, och jag vill ju inte att någon ska kunna se mig.

Jag är för gammal för att få några vänner på en folkhögskola säger rösten i mitt huvud, (för tjock, för ful, för dum osv men det är en annan historia) men är det verkligen så? Kan man inte ha vänner med en ålderskillnad? Och om jag inte kunde bli vän med de här människorna, som jag ändå har ganska mycket gemensamt med, vem kan jag bli vän med då?
Det har kanske varit för många avslutningar, för många "Vi måste hålla kontakten, lova att du skriver/ringer" som sedan inte blivit till någonting alls för att jag skulle kunna tro att det här skulle bli annorlunda. Jag såg mig omkring i klassrummet, betraktade deras halvt främmande ansikten och visste att jag kommer inte att träffa de flesta av de här mäniskorna igen. Och visste att de inte kommer att sakna mig.

Jag har varit förberedd på den här dagen hela tiden. Ingen idé att knyta band till människor som kommer att försvinna så fort kursen är över. Ständigt en skylt (No trespassing) framför mitt ansikte. Kom inte in här.

Och varför skulle de vilja göra det? Det är ändå ingen hemma.