För en gångs skull lite trevligt på behandlingshemmet, eller trevligt och trevligt, men meningsfullt då. Och bäbisen har också roligt trots att ingen leker med honom och han kräks så mysigt i leksakslådan.
Äckeltröskeln har helt slipats ner på sistone. Han hostar tills han kräks och sedan nyser han så en liter tjockt snor blir hängande från näsan ner på bröstet. Samtidigt.
Och mamma bara skrattar och sträcker sig efter hushållsrullen.
Och så går vi och byter kläder. Igen.
Många nötter går det åt när man har en bäbis.
Jag saknar böcker. Jag saknar filmer. Jag saknar skrivandet. Men jag måste inte ha det nu. Att ha en snorig kräkbäbis är helt tillräckligt.
Men när han blir större och inte behöver bäras runt dag och natt. Då vill jag ha det tillbaka. Då vill jag få lov att uppleva det igen.
Människan blir inte salig av att bli nerkräkt allena.
Hon behöver få bli refuserad ibland också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar