Tordön

Ett intensivt åskväder drog förbi och väckte alla, inklusive Skrutten, vid halv fem-tiden. Ett sådant där åskväder som gör att man är glad att man lever i civiliserade tider med åskledare på alla husen och inte kurar under någon buske och undrar vilken get man ska offra för att blidka guden.

Vaken blir man i alla fall, och redo att gå till jobbet igen, och det kommer inte att göra ont, inte den här gången, nej, inte alls. Det kommer att gå så bra så.

Den interna monologen är viktig, säger Dr Phil.

Vi får väl se, säger jag.

Jag packar i alla fall min jobbväska och vaggar iväg och hoppas att allting håller. Bara tre dagar den här veckan, det är väl inte för mycket att be om. Skrutten mår ju bra och sedan blir det tre dagars helg att vila upp sig på.

Kanske är maken färdig med Stieg Larsson-boken tills dess.

Om den interna monologen inte räcker till, då provar vi med mutor.

Om jag jobbar duktigt i trenne dagar så får jag träffa fröken Salander till helgen. Lite bitterljuvt möte eftersom jag vet att det blir vårt sista, men ändå.

Ok, där har jag min morot. Var ligger nu mina stödstrumpor?