Middag och bio

Att gå ut och äta en lördag kväll, och gå på bio efteråt. Låter väl som en helt normal sysselsättning, sådant man gör som par. Sådant man gör om man är som folk.

Ja, det är ju inte jag. Men i går låtsades jag.

Och hela tiden från beslutet togs i fredags kväll tills jag somnade vid midnatt i går kände jag mig som Pinocchio-kvinnan, stel och onaturlig och träig i leende, rörelser och konversation.

Vad krävs det för att få lov att vara en riktig kvinna för en kväll, en riktig fru? En fairy godmother, är det bara till för folk som har blivit döpta i kyrkan, eller? Goda féer annonserar inte precis i Gula sidorna.

Inte för min skull så mycket, som för makens. Han vill så gärna ha en riktig fru. Han vill så gärna kunna göra sådana, helt vanliga, saker.

Och om han i början tyckte att det var lite gulligt med min hjälplöshet, eller att den fick honom att känna sig väldigt manlig och kapabel i jämförelse eller något så tycker han numera bara att det är irriterande.

Han förstår inte hur jag kan tänka som jag gör, känna som jag gör, reagera som jag gör.

Det gör inte jag heller.

Men jag glömmer nästan ibland hur svåra sådana här saker är för mig. Eftersom jag vet var mina begränsningar ligger så håller jag mig hela tiden innanför dem och undviker på det viset onödig stress och oro. Det gör att livet blir burhönetrist, förstås, men hellre det än ångesten.

Jag kan leva med tråkigt. Tråkigt förkortar inte livet på samma sätt. Tvärtom, det gör att minsta stund känns mångdubbelt så lång.

Men ju fler dagar, veckor som går utan ångesten så börjar jag ju tro att jag är botad ifrån den. Frisk.

Normal.

Och det är jag ju förstås inte. Och förr eller senare kommer ju någon och skakar i mina galler, knuffar på buren, tvingar mig att gå utanför mina vanliga fotspår. I största välvilja oftast. De vill bara vara snälla.

Men aj, så ont de gör mig.

Och oj, vad trött jag är nu.

Ångest är en extreme workout. Varenda cell i kroppen jobbar ihjäl sig. Och det ger en dagen-efter-känsla som inte är att leka med. Även om man som jag inte dricker något starkare än läsk.

En känsla av att där förkortade jag minsann mitt liv med en tio år.

Den har jag känt så många gånger att min förväntade livstid nu är nere på negativa tal.

Måtte den kommande veckan bli väldigt lugn och förutsägbar.