Utför

Otillräckligheten förstör mig, förgör mig, drar ner mig i dyn och jag får ingen luft, kan inte ta mig ur. Jag tycker att jag hela tiden gör mitt bästa, att jag i alla fall försöker men det är aldrig nog och universum tycks helt inställt på att straffa mig för det, om och om igen.

När det händer hatar jag mitt liv, hatar jag mig själv, hatar jag bara allt.

Vad annat kan man göra när allt dåligt som händer är ens eget fel? Kommer ur frön som jag själv har sått?

Smärtorna blev ganska snart outhärdliga i går, och det var ändå bara första dagen på arbetsveckan. Jag vet inte vad jag kan göra mer än att ha de hemska strumporna och det förbaskade bältet. Dessutom blir det så fruktansvärt varmt och jag svettas ut allt extra vatten som jag blivit beordrad av barnmorskan att dricka.

Stackars Skrutten sprang och gömde sig bakom mjälten eller något hela dagen i går, inte ett pip, inte en rörelse förrän jag var hemma och låg i en hög på soffan. Sedan när jag skulle gå och lägga mig sparkade h*n så mycket att det syntes utanpå.

Skum Alien-känsla blir det ibland, och det är inte alltid bara mysigt när det rör sig där inne, speciellt när jag mår så dåligt. Då späds all otillräcklighet på med dåligt samvete för att jag inte räcker till, för att jag inte tar hand om mig själv nu när jag är gravid, för att jag inte kommer kunna ta hand om det här barnet, vem det nu blir. För att jag aldrig kommer kunna reda ut det här elände som är mitt liv, och vad ska jag då med en massa ungar till.

Som vanligt när tankarna har börjat sin nedåtgående spiral är det bara att spika igen stormluckorna och spänna fast allt som sitter löst. Nu går det utför och det är ingen som vet var det kommer att sluta.

Det finns ju ingen botten därnere.

Jag vet. Jag har varit där och kollat.

Den här gången ska jag ta med kameran, så folk kan få se.