Dunderförkyld men ska iväg och jobba ändå. Jag hostar, snorar och vinglar till lite varje gång jag böjt mig ner och ska resa på mig. Det är väl något i bihålorna kan man tänka. Halsen gör däremot inte lika ont längre. Och foglossningen är inte så fruktansvärt smärtsam som den skulle kunna vara efter så många dagar på fötterna vid maskinen.
Summan av besvären är på något vis konstant.
Jag bryter upp dagen i små bitar. Bara orka fram till fikat, fram till lunch, fram till eftermiddagsrasten, bara en liten stund till så får jag gå hem. Väl hemma gör jag ingenting. Maken får sköta allting i hushållet; städning, handling, matlagning, disk. Jag ligger ihopkurad och gråter för att jag är så trött och för att det gör så ont. Sedan går jag och lägger mig halv nio.
Att han står ut är helt otroligt.
Att jag står ut är väl inte så konstigt. Det finns så många som har det så mycket värre. Jag är bara gnällig. Bara patetisk. Bara lat.
Bara förkyld.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar