Ja, vi älskar

- det där landet som trots att det är förevigt förknippat med sorg och smärta ändå är den vackraste platsen på jorden. Som trots att den förbaskade globaliseringen sett till att Firkløvern smakar Schweizernöt och Mååruds potetgull med paprikasmak smakar Estrella ändå är lite annorlunda, lite exotiskt. Som trots att det numera är fyllt av xenofobiska, trångsynta fremskrittspartister ändå är en plats som jag betraktar som lite mera min än alla andras. Jag har rötter. Synd att jag inte visste det när jag bodde där. Då hade jag kanske inte känt mig så fruktansvärt malplacerad. Jeg går ikke i tåg idag, har ikke en gang en sløyfe på dressen min, men jeg spiser nokk litt is og tenker på utsikten fra Rødberget ut over Gisundet.

- den där mannen som står ut med en totalt värdelös fru, som gör allt som behöver göras i hushållet medan jag ligger ihoprullad i fosterställning och gråter för att jag tvingas gå till jobbet precis som alla andra, som pussar och klappar min mage varenda gång han kommer åt och redan har en mycket bättre relation med vårt barn än jag någonsin kommer att få. Hur bär han sig åt? Var får han allt ifrån? Orken, tålamodet, kärleken? Vilken gåva han är! Jag kommer aldrig någonsin att förtjäna honom.

- den där obegripliga, gränslöst komplicerade tonåringen som nu så smått börjar fatta egna beslut och ha egna åsikter, som filar på navelsträngen varje dag och vilken dag som helst kommer att vandra ut genom dörren till ett alldeles eget liv där jag inte har något att säga till om. Jag har ingen aning om vem han är eller vad han vill, men jag är så stolt över att ha fått lov att vara hans mamma. Aldrig, aldrig, aldrig kommer jag att känna att jag varit en bra mor till honom, allt som är svårt i hans liv är mitt fel och det skrämmer mig så fruktansvärt att han ska möta världen endast utrustad med det jag lärt honom. Kan jag någonsin reparera allting som min otillräcklighet ställt till med? Om jag blundar och låter honom hoppa över kanten på boet, kommer han att flyga då eller bara falla handlöst till marken och krossas? Åh, jag hoppas att du flyger, mitt hjärta, jag hoppas att du flyger högt och långt!

- den där känslan i magen som betyder att en ny blivande tonåring växer och utvecklas inom mig. Varenda spark, varenda sammandragning och jag är så fruktansvärt rädd för att göra det här en gång till och samtidigt så enormt sugen på att prova det en gång till. Kan jag göra det bättre den här gången eller kommer varje barn komplett med ett alldeles eget paket av dess moders misslyckanden? Jag är så nyfiken på vem den här människan kommer att bli, vad kommer Skrutten att lära mig, vad kan jag någonsin lära Skrutten?

- att det till och med i det här krossade, manglade, sargade hjärtat som tappert bultar på inuti mitt bröst trots allt finns tillräckligt med kärlek till allt det här och mer därtill. Människokroppen är allt ett mirakel.