Falskt larm

Problemet med hemlisar är att de inte alltid är sanna. De kan ju varken bekräftas eller förnekas om folk inte vet om dem. Nu verkar hemlisen på jobbet ha varit falskt larm och jag vet inte vad jag ska tro. Eller tycka.

Hemlisen var att alla skulle få sparken vid månadsskiftet. Företaget i akut kris, katastrof för alla anställda, men jag var faktiskt lättad. Bara tre veckor kvar. Sedan skulle jag få stanna hemma, visserligen utan betalning, men ändå. Jag skulle inte kunna jobba mer och det skulle inte vara mitt fel. Om alla fick sparken skulle det ju inte bero på att jag var för dålig eller för gravid.

Så jag bet ihop och tänkte att tre veckor kan jag klara. Och sedan får jag gå därifrån med rak rygg, tillsammans med alla andra.

Men nej.

Katastrofen tycks avvärjd och alla blir kvar. Och jag vet inte hur mycket jag orkar, hur mycket mer jag håller för. Hur länge innan jag tvingas ge mig och krypa hem. Med svansen mellan benen och magen släpande i golvet.

Visst är jag det lägsta av lägsta som hoppas att ett företag ska gå omkull och att ett tiotal personer ska förlora sina arbeten bara för att jag är för lat för att jobba. Men när jag fick höra att vi skulle få vara kvar svor jag nästan högt. Hur ska jag nu komma därifrån? Jag kan inte sluta. Jag kan inte sjukanmäla mig. Jag kan inte tacka nej till att arbeta.

Jag hatar att ha ont. Jag hatar att må så dåligt hela tiden. Jag vet inte hur mycket Skrutten känner av, av allt det här, kanske ingenting alls men jag har svårt att tro att alla stresshormoner och vad som nu finns i blodet när man har ont inte skulle påverka min lill* inneboende.

8 timmar i går och sedan kunde jag inte gå. Nu när jag vaknade har jag mest ont i armarna och händerna. Men ok, no sweat (fast jo, mycket svett blir det med stödstrumpor och foglossningsbältet, jag höll på att koka igår, visaren gick upp på rött flera gånger) jag biter ihop och går dit för 8 timmar till.

Det handlar bara om pengar. Varje timme ger en slant.

Vad är väl smärta mot det?