Friktion i nedförsbacken

Saker som kan få mig att inte falla handlöst ner i den djupa, svarta brunnen:

-Att helt oväntat få gå hem en timme tidigare från jobbet.

-Doften av nyklippt gräs.

-Att vi ÄNTLIGEN får nya golv.

-Att magen fortfarande, trots alla timmars tortyrarbete, bucklas utåt åt alla håll av sparkar och slag inifrån när jag ska sova.

Det finns hopp om liv, det finns hopp, det finns liv.


Livet på Fridhem, till exempel, går vidare utan oss, vi som var skrivarlinjen och nu har det kommit nya antologier med nya texter av nya skrivare som jag inte känner.

Det känns så konstigt långt borta och jag vill läsa, jag vill köpa och stödja, jag vill men jag vill också inte, för den lilla (ha!) delen av mig som är bitter och avundsjuk är sur för att den inte fått vara med.

För att jag inte har fått skriva, för att jag inte är någon skrivare, för att skrivandet inte har någon som helst plats i mitt liv.

Livet efter Fridhem var väl någonstans temat för den här bloggen när den startade, och vad jag kan minnas så här på rak arm har det livet mest handlat om gnäll över att jag inte skriver och gnäll över att jag jobbar.

Första året kan jag acceptera att det är så, lite tid tar det alltid att hitta fotfästet, bla bla bla, men det första året är banne mig snart slut och det andra året ska INTE handla om det.

Det andra året SKA jag skriva. Det andra året SKA jag INTE jobba.

Det andra året efter Fridhem. Det är då jag blir lycklig.

Härmed har jag bestämt det.

Och så finns det ingen anledning att deppa mer.