Smärtgränsen

Den var närmare än jag trodde. Redan vid onsdag lunch snavade jag över den, där den låg förrädiskt dold mitt på betonggolvet. Sedan gick jag hem. Nu har jag sjukanmält mig. Vi får väl se vad Försäkringskassan tycker om det. Graviditet är ju ingen sjukdom. Smärta är väl inte ens en sjukdom. Sammandragningar är ingen sjukdom.

Jag-kan-inte-sluta-gråta-för-att-jag-tror-att-jag-ska-förlora-barnet är ingen sjukdom.

Om det vore det skulle de i alla fall vara tvungna att hitta på ett bättre namn.

Den här dagen går åt till att försöka få någon slags läkarkontakt. Som vanligt vore det lättare att få audiens hos kungen. Speciellt nu när Region Skåne gått över till IP-telefoni och alla samtal kopplas till en server i ett bergrum någonstans långt bort från närmaste telefon.

Kanske skulle prova kungen i alla fall. Be att få låna hans livmedicus.

Skit att man inte har en egen livmedicus. Vilken livskvalitet man skulle kunna uppnå med någon vars enda uppgift det vore var att se till att man mådde bra. Som kunde förklara varför mina smärtsamma sammandragningar alldeles för tidigt inte alls är farliga, inte alls betyder att något håller på att gå fel.

Skrutten sparkar argt mellan varven. Det blir väl trångt och eländigt där inne när väggarna tränger sig på. Stackars liten.

Att vi håller på att få golv i rummen går nästan omärkt förbi.

Nu handlar det bara om mig och min mage.

Om jag så ska ligga alldeles stilla ända till september så ska det här gå bra.