Jag vet en hemlighet

En arbetsdag per vecka verkar vara ungefär vad jag klarar av, förutsatt att jag inte behöver göra något efteråt. 8 timmar och sedan sängläge.

Jag ska tydligen dit på måndag igen och jag fasar. Nästa vecka är ju en hel vecka och jag tror mig inte klara 40 timmar, det tror jag inte, men samtidigt måste jag tjäna pengar nu, jag bara måste. Pengar är ju bra att ha och det kanske inte blir så många fler chanser att tjäna några innan magen kommer alldeles i vägen så jag får vackert bita ihop, dra på stödstrumporna, spänna foglossningsbältet och knata dit.

Men först helgen med allt vad det innebär av städning och tvätt och veckohandling.

The weekend just isn't what it used to be.

Det finns hemlisar på jobbet som jag vet om, som gör det jobbigt att prata med folk som inte vet om dem. Stora, viktiga hemlisar som kommer att påverka allas liv, fast kanske inte mitt så väldans mycket.

Jag är lite immun mot hemlisar i min mammabubbla.

Men det gör att jag inte bryr mig så mycket om någonting där längre. Jag gör så gott jag kan, som jag alltid gjort, men jag tar inte motgångar så personligt och jag stressar inte upp mig så mycket om det blir något fel.

Vad ska de göra? Ge mig sparken?

Jag kommer inte orka vagga runt maskinen länge till ändå.

Men de andra, de är det synd om.

Livet är hårt. Även mot de ömtåliga.