Doktorn är UTE

Alldeles, alldeles meningslösa är de här sista gångerna hos psykiatern innan hon ska sluta 1 juni. Man kan inte prata om någonting eftersom vi ju har så väldigt lite tid kvar till vårt förfogande och det är inte bra att börja rota i något som vi inte hinner avsluta. All tid går åt dels till att hon försöker provcera fram separationsångest hos mig (lycka till med det) och dels till att hon försöker locka med mig till sin privata mottagning.

Tror inte det.

Någon ny kontakt får jag inte eftersom min funktionsnivå är alldeles för hög. Varför har ingen berättat det för mig? Om jag inte behöver gå där längre, varför gör jag det då?

Två gånger kvar men jag tänker inte gå dit mer. Hon kanske behöver en massa timmar till att avsluta vår kontakt, men jag behöver inte mer än Jaha, du slutar här? Och jag får ingen ny kontakt? Ok, men då går jag då.

Man behöver både Freud och Jung för att hitta separationsångesten i det där, tror jag.

Jag vill ändå inte vara knäpp just nu. Det kändes jättekonstigt igår när jag försökte prata med henne och Skrutten sparkade och jag grät som jag alltid gör i det där rummet men jag ville inte vara ledsen för vad har jag egentligen att vara ledsen för just nu, och jag lugnade ner mig och klappade magen för att lugna Skrutten och sedan satt jag bara och studerade sömmarna i fåtöljen mitt emot och klappade magen och undrade vad f*n jag gjorde där för jag ville ju egentligen bara ligga hemma och klappa på magen och må bra och inte sitta där och ha ångest över att hon inte förstår mig, för att om ens psykiater inte förstår en måste man vara knäppare än jag trodde att jag var.

Skrutterapi tror jag på. En busig unge som kräver all min uppmärksamhet och som blir glad att se mig och som luktar så där som bara bäbisar gör och att få stanna hemma i en mammabubbla i minst ett år om jag verkligen snålar med FP-dagarna, det kan läka alla såren i min själ tror jag.

Det kan läka vad som helst.

För övrigt är det svårt att hitta fina, roliga leksaker att ge bort till systrar som får barn i dagarna har jag märkt. Jag har varit överallt i hela världen och inte hittat någonting som jag skulle vilja leka med, än mindre ge bort till en nyanländ liten en och i går när jag äntligen hittade något, fantastiska tygskallror i form av fantasidjur med ett behagligt svagt skallrande ljud inifrån så var de märkta med en stor varningsetikett.

EJ FÖR BARN UNDER TRE ÅR.

På en skallra.

Jag ger upp ibland. Jag vet verkligen inte vad annat man kan göra i ett sådant läge.

Äsch. Systersonen ska inte ha någon jävla skallra. Systersonen ska få en banan.