Jag lovar, de skulle inte lyssna

Idag är jag väl den enda människan på jorden som inte bryr sig om os-invigningen. Och inte lyckas jag få maken att förstå hur lite jag bryr mig, heller. Han följer det hela med spänning, och när han väl lyckas slita sig så kan han inte tala om något annat. Med mig. Tala med mig om sport. Med mig. Om sport.

Ja, jag säger då det.

I alla fall bra att han har något att ägna sig åt denna sin sista semesterdag.

Så han inte tvingas ägna sig åt sin fru eller något.

Det är ju som det är, det där med sport. Nämligen inte ett dugg spännande.

Om alla människor på jorden skulle springa ikapp i 100 meter eller något, så skulle alla resultaten fördela sig efter en standardfördelningskurva (well, duh!). Någon skulle springa fortast. Och någon skulle komma sist. Och alla andra skulle springa där emellan. De flesta i en klunga i mitten.

Det är inte mer spännande än så.

Men försöka förklara det för alla de miljarder som sitter och tittar på tv just nu.