Släktträff i Linköping (inte min släkt förstås)

Jag sover nästan ingenting, resfeber och denna kvalmiga luft som föregår dagens regnväder. Upp i gryningen och stressa iväg utan frukost. Vi måste till och med väcka bäbisen (första gången i hans liv som jag väcker honom på morgonen!) för att komma iväg i tid. Det går sådär, lite gnäll till Örkelljunga, sedan sover han en lång stund och jag försöker sova men kan inte.

Vi kommer till Linköping i tid men för sent till lunchen. Hotellet är trevligt, rummet är stort och fräscht, och jag glömmer ombyteskläder till bäbisen när vi stressar iväg till släktträffen.

Det är för mycket, för många människor och jag fixar inte sådant här och maken är inte något stöd alls, ingen hjälp alls.

Magen kraschar förstås och det är ju kul när man är i ett främmande hus med tusen människor, att behöva springa på toa hela tiden och stanna där i evigheter.

Bäbisen älskar alla människor, och huset är fullt av spännande saker som han kan förstöra eller göra sig illa på.

Till sist kan jag smita ut med honom och vi går en promenad i regnet, jag har förstås inga regnkläder med mig och det är kallt att gå i blöta kläder men han sover och vi är ensamma en lång stund.

Guld värt.

Sedan bara pågår det och pågår i timmar och långt efter det att maken har sagt att vi ska sticka får jag rymma igen, för det håller bara inte, jag håller inte, och bäbisen sover igen och jag tittar på kråkor som klättrar på antennen på ett tak mitt emot parkbänken där jag sitter och väntar medan maken äter smarrig middag med sina släktingar.

De tror förmodligen att jag har ätstörningar, som smiter vid varje måltid och springer på toa hela tiden. Om det ändå vore så väl. Då vore jag väl inte så himla tjock.

Det är vackert nere vid ån, men mina promenader genom villaområdet gör mig smärtsamt medveten om hur mycket jag inte passar in där, hur mycket jag inte är som dem.

Hur mycket jag inte är som någon, för det är ju inte så att det finns någon annanstans där jag passar in bättre än här.

De är hela och jag är sönder.

Inget smakar bättre än kalla cheeseburgare från McD när man inte ätit på hela dagen och äntligen får komma tillbaka till hotellrummet med man och barn.

Ingenting alls.

Och trots att jag frusit hela dagen i mina fuktiga kläder är det banne mig för varmt för att sova i natt igen.